Lika och olika

Uganda är ett land som skiljer sig mycket från Sverige – åtminstone så här vid mitt första möte med det vackra landet i Afrika. Det är lätt att glömma bort att Afrika är en kontinent och inte ett land. Länderna skiljer sig åt väldigt mycket ibland medan andra saker är mer lika. Precis som när det gäller länderna i Europa. Det är bara det att Afrika är så mycket större än Europa. Mycket större rent proportionerligt än våra västerländskt färgade jordglober vill visa.

Uganda är ett land där mer än hälften av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Medellivslängden är 50 år, medan den i Sverige är kring 80. Här är mycket varmt, även under regnperioden, som enligt en ugandisk man här, började i fredags. Luften är fuktig och slår emot en som ett våtvarmt omslag när man rör sig.

Jorden här är röd och rykande. Växterna är gröna och blommorna vackra, nästan obegripligt färgstarka! Jakarandaträden sträcker sig högt mot skyn och de lilablå blommorna i träden lyser. Olika sorters buskar med blommor (som ser ut som orangeröda azaleor) kantar vägarna och svärmors tunga växer vilt och högt. Den får våra krukväxtditon att framstå som minikaktusar! Markattorna hoppar och ibisfåglarna tjoar!

Människorna här är svarta och tittar fascinerat på oss ”muzungos”; vita människor. Här det vi som är utlänningar, som måste försöka anpassa oss till den rådande kulturen, som ska ta seden dit vi kommer. Gör vi det? Nja, jag vet inte det precis. Jag tycker nog att vi kommer hit och är lite överlägsna västerlänningar ändå. Nu menar jag inte precis oss som är här, från MTG och de andra skolorna, utan alla vi som reser hit för att turista eller hjälpa folket.

Många kommer hit och har en tanke om att vi ska lära dessa fattiga människor en massa saker och det är vi som sitter inne med någon slags universell sanning. Jag är inte emot att man hjälper till här; jag tror bara att vi ibland måste se på oss själva och vad vi har att lära av folket här. Det verkar finnas en långsamhet och ett tålamod som saknas i Sverige. Jag kom på mig själv med att känna irritation över en kvinna framför mig, som tog god tid på sig i den lokala affärens kassakö. Hon grejade och plockade och frågade vad saker kostade när hon stod i kön och skulle betala. Och varför inte? Det var hennes tur att bli expedierad. Hon var kund. Jag hade inte bråttom. Men vi är så vana att allt ska gå så himla fort så att vi kan skynda vidare till nästa mål. Snabbkassa, snabbnudlar, snabbköp, micropopcorn, snabb-bussar, SJ direkttåg, omkörningsfiler, snabbkaffe… Listan kan göras lång.

Nej, i dag sjunger jag långsamhetens lov i landet där man lagar bilar istället för att skrota dem omedelbart, då en skada är omfattande. Killarna och tjejerna som gör sin praktik på Toyota, Scania och Engsol lär sig mycket här som de kan ta med hem. Lärdomar som de kommer att ha nytta av, även om de inte kommer att kunna tillämpa allt i Sverige. Lärdomen att vårt sätt att leva är inte det enda eller det enda rätta. Och vi har inte monopol på någon slags sanning.

/Erika